Det är som en vulkan eller ett berg med massa sprickor i,

Jag ser dom men jag vet inte vad jag ska göra av dom. Hur täpper jag igen dom?

Och varför just nu?

Varför just när jag egentligen mår bra? Och har allt jag vill eller kan kräva?

Det riktigt bubblar i mig och jag vet att det spricker snart, eller kokar över. Välj vad ni vill..

Det kommer bara massa problem hela tiden, vart fan kommer dom ifrån?

Jag är helt inne på att lämna Borås, allt och alla. Bara vara själv och börja om från början. Men det finns vissa som jag bara inte kan lämna. Sad but true jag är inte självständig längre.

Hoppas att någon klistrar ihop mina sprickor eller att jag lär mig att täppa igen dom själv innan det är för sent och allt rasar ihop.

Annars får vi köra på det gamla vanliga ”så länge musiken är tillräckligt hög så hör vi inte hur hela världen rasar samman” och sätta på ipoden på högsta.

Igår var den roligaste utekvällen på länge!

Allt började med att jag var rastlös, så jag drog upp till Lurre för att träffa lilla Bea en stund. Hade även bio i tankarna tillsammans med Soph. Men det gick ju ingen bra film där heller. Så jag blev ännu mer rastlös och tänkte att nu får det fan hända något innan jag tar ut min frustration på något. Helt plötsligt hör jag i förbifarten en fest med gratis vodka på Göta samt så viskade en liten fågel i mitt öra att vi kunde åka till Gretas i Göteborg efter att fågeln hade slutat jobbat. Det gäller ju att gripa tillfällena när dom väl kommer. Så jag och Bea traskar ner till Göta, dricker vodka/oboy, röker tusen cigaretter och sen pyser hem till mig för att fylla på alkoholen och byta om. Chop chop bråttom som fan får vi när vi inser att bussen aldrig kommer och att fågeln har slutat jobba. Så när vi väl är i stan så halvspringer vi till Kristineberg (jag säger springer, Bea säger går, så det blev en mittis) Bea skyndar sig att byta om och sen bär det av till Götalaboooorg. awesome!

Vet inte riktigt vad jag ska säga om det asså, mer än grönakepsen, dans, dricka, skratt i mängder, asgarv, sömnighet, pissnödighet, mer skratt, mer alkohol och helt enkelt en helt underbar och perfekt utekväll.

JAG VILL ALDRIG MER GÅ UT I BORÅS!

- jag är helt förälskad i Bee bar och Gretas

Jag har garvat hela morgonen åt Bea, speciellt när hon härmade mig för att jag sov 1 -1,5 timme på stengolvet på Nils Ericsson centralen och bara klagade över att jag hade fått så jävla ont i ryggen.

Bea: ”Nej jag vill inte! Jag ska inte, jag gör som jag vill! Jag är i trotsåldern! JAG ÄR I TROTSÅLDERN!!!!”

”Jag sa ju att bänkarna var bekvämare att sova på…”

Hallå Fuckfaces

Jag har haft otrolig ångest sen i söndags för mitt hår, har inte ens velat stiga upp på mornarna.

Men det känns lite bättre nu, jag färgade det brunt igår så det är lite finare. Men inte riktigt okej ännu.

- ”du vänjer dig”

Jaa jag kanske vänjer mig till den grad att jag inte får en total chock när jag går förbi en spegel eller något som reflekterar men jag kommer aldrig tycka att det är fint på mig. Det gick så långt så jag tänkte kasta något igenom min spegel häromdagen eller åtminstone ta ner den, det som hindrade mig var att den är ny och rätt fin. Aja, man kan fan inte få allt här i livet och jag måste sluta klaga och må dåligt för att jag har kort hår. Jag ser hur det påverkar mina närmaste. Min egen flickvän har sätt jätte deppig ut dom senaste dagarna och när jag frågade henne varför hon var ledsen så sa hon att det var för att jag var det. Och det är ju så det är, man delar både glädje och sorg. Det bevisar bara att detta är på riktigt, det är inte bara något skit förhållande.

Jag måste i alla fall börja spela att jag mår bra, för alla andras skull. Jag måste skärpa mig på riktigt nu. Det måste ha varit en pina för alla som har hängt med mig den senaste vecka.

Men det är fan inte lätt att tycka om sig själv nu. Förut fanns det en sida av mig som jämt var glad, till och med när jag var ledsen och arg så. Inombords hade jag alltid roligt oavsett vad jag gjorde. Det känns som att den inte finns längre, det går lixom inte att vara glad till 110 procent. För så fort något reflekterar mig så stupar jag neråt. Det är jobbigt, riktigt jobbigt. Förut hade min positiva sida bara tänk ”äsh, skit samma. Vem fan bryr sig? Jag är så jävla snygg i allt. Och det växer faktiskt ut snart”. Det går bara inte att tänka så nu. Jag vet fan inte varför. Jag vill bara sova, gå i ide eller något. Ne det här är fan inte okej.

Nu ska jag äta och sen bege mig till gamla hederliga lurre

Har vinglat hem från krogen för en stund sen, lämnat mina underbara vänner, saknat min bättre hälft och tänkt djupa (tog mig 5 min att komma på att det stavades med d *suck* ibland är inte alla hästar hemma asså) tankar.

Äsh vi skyller på fyllan och villan, ”livet är en fest, håll med om det, folk och fä, om livet är pest, fyllan värmer bäst” alkolist på heltid kanske?

I tisdags klippte jag även av mitt älskade hår. Det gick typ av. Jag är mindre vacker nu kan man säga. Alla säger att det är fint och att jag passar i det, men jag tycker att det suger. Jag är typ.. ehm.. ful. Förut kunde jag knappt gå ut utan att folk flörtade eller stötte på mig och vilka gör det nu? 2st bankgubbar och en asiatisk brud på typ 15-16 bast i kön på Liseberg? Inget framsteg direkt. Jag förstår verkligen vad marina säger ”det är som att man förlorar en del av sin identitet”. Det är saknas fan bara att jag börjar spela innebandy också så är flatpaketet löst. (Inga fördomar). USH säger jag, jag mår dåligt och känner mig kass.

Inte ens löshår kan rädda mig nu, min trogna räddare.

Häromdagen kom jag att tänka på att något så fint som en rosa himmel kommer från något så fult och förstörande som avgaser, det är precis som jag känner mig nu.

Ful, förstörande och som en jävla avgas som irriterar alla.

Ne jag borde verkligen gå och lägga mig nu, av 3 vättiga själ

1)      datorn = livsfara på fyllan

2)      Jag är astrött och har ont i handleden sen förra helgen

3)      Detta har tagit mig 1000år pga rättstavningen

Sov gott, nu ska jag sova bort eländet.