Jag orkar inte leva mitt liv instäng i en jävla bubbla av ångerst!
Det måste fa-an få ett slut annars orkar jag fan inte..

Alltid samma jävla välkända ångerst.

Nu super jag ju inte bort den längre, utan jobbar på det istället.
Så nu tappar jag greppet om det gång på gång igen.


Det är jobbigt. För varje gång jag tappar greppet så slår jag i mej hårdare,
då tappar jag ännu en liten bit av mej själv.


Vet lixom inte alltid vad som är rätt & fel, tvivlar på folk som jag verkligen inte ska tvivla på,
Har lixom tappat harmonin me mej själv helt å hållet.

Annars brukar jag va i rätt bra harmoni med mej själv.
eller aaa, lever så snabbt så att det inte hinner att slå mej i ansiktet

Nu när jag har saktat ner tempot går det käpprakt åt hälvete.
och jag orkar fan inte med det. inte någon jävla stanns.

Det har vart så illa dom senaste dagarna så att jag inte enns orkat skriva..


Det är ju faktist nu som jag har allting som är viktigt för mej.
allt som jag bryr mej om!

Jag borde igentligen må skit bra och vara jätte lycklig.
men då trycker den där jävla ångersten på under utan.
och då blir jag som en vandrande orkan!

Ena stunden mår jag faktist skit bra.
Det kan jag inte förneka, allt är inte kolsvart..

Men sen helt plötsligt.. *pang*
Där small det lixom!
Jag vet varken när det händer eller hur jag ska hantera det..


Och detta är ju självklart jobbigt för folket jag umgås med..
Tänk dej själv att inte riktigt veta vart man har en person,
Men jag ska klara det, för jag vill inte gräva ner mej..



Men även om ångersten trycker på älskling
Så är jag den lyckligaste brevid dej.