Så nu är det alltså seriöst till 110%
Det skrämmer mig..
Samtidigt.. Jag kan inte önska mig något mer.

Ibland får jag panik.
Det känns som att allt alltid kommer att se ut såhär.
Men sen inser jag att man förändras och utvecklas.

Ibland känner jag en rofylldhet.
Den där ständiga jakten är över,
den som alltid finns där oavsett om man vill eller inte.
För vem fan vill vara ensam?


Jag vaknar varje morgon och inser:
Att jag är älskad av världens underbaraste person.
Att jag på något sätt, för en gångs skull, har fått näst in till allt jag vill ha.
Att jag aldrig är ensam, för att iallafall en person alltid är med mig.
Att jag är saknad.
Att någon uppskattar mig. och det jag gör.

Listan kan göras hur lång som helst.



Varför måste man ibland tappa en del av paradiset?
Varför förstör man för sig själv ibland?

Jag har försökt förklara för den ovetande att när jag bli känslokall och inte visar en enda känsla.
När jag stänger av allting och faktiskt inte känner ett piss...
... Då är jag ledsen.. Så in i helvete också.

Det är då jag behöver förståenlse och omtanke.
Något som jag inte förtjänar i dom situationerna.
Men som jag samtidigt är beroende av för att inte flippa ur.

Ibland måste man bita ihop.
Iallafall tills hjälpen är kommen.

Allt kommer att bli så jävla bra.
Eller bättre kanske det heter? för allt är bra egentligen.


Jag vet att jag kan vara iskall.
Är faktiskt riktigt bra på det, många års träning.
Det var något som jag behövde lära mig,
bara för att överleva psykiskt när allt var som värst.



Men du, förstår du inte att mitt isiga hjärta smälter mer och mer för varje dag?
När tiden går framåt känner jag mej varmare och varmare..
Vet du vad anledningen till min tining är?

Du



Kan inte sluta att tänka på dig..