Ibland får man sådana djupa intryck.

Absolut när man diskuterar saker och ting med andra.

Och jag vet inte om jag är normal.. men jag är jävligt glad.

 

Det känns som att man ska känna saknad, ledsamhet osv. fortfarande.

Men det går bara inte.

Vi skrattar i stället.

 

Vi skrattar åt dessa patetiska misslyckanden, avsaknad av ryggrad och egen vilja.

Eller inte skrattar, as garvar passar nog bättre.

 

Det sägs att om man kan hata någon så bryr man sej.

Och självklart hatar jag, och självklart bryr jag mej.

Men inte på ett sånt sätt.

 

Jag är mestadels glad.

Även om jag saknar, men det är mänskligt.

Ibland var det faktiskt jävligt bra.

 

Men det är inget att göra åt.

Och jag är glad för att jag inte har fastnat för någon på ett sånt sätt ännu.

 

Jag vill vara fri, självständig och umgås med vem jag vill.

Jag vill inte vara fjädrad i ett hus som jag inte betraktar som välkomnande och som mitt hem.

 

Det var aldrig det för mig.

Det var alltid ett dockspel.

Man var alltid tvungen att visa upp en mask.

 

Och det förstörde.

För jag kände mej psykad och det tärde på mina nerver.

Jag vill alltid kunna vara mej själv.

Och vem gick det inte då ut över? Joo..

 

Jag tror att det är nyttigt att tänka på sådant här ibland.

Absolut när man ständigt blir påmind.

 

 

Gick igenom gamla inlägg i min blogg nyss.

Det påminde mej om hur det var i början.

Jag kunde inte sluta le, ser vissa scener för mitt inre nu.

Det är konstigt.. jag kommer inte ihåg saker som var från det senaste.

Men jag kommer ihåg saker från året innan.

 

Jaja nu tänker inte jag grubbla på det här mer för stunden.

Förutom om jag ska gå och lämna in undervattenskamerorna någon dag.

Om jag verkligen vill se bilderna, eller om jag bara ska slänga bort kamerorna.

Fast det är det ända som jag inte gjort mej av med.

Alla bilder, för jag ville inte förstöra mitt fotoalbum.

Resten av allt materiellt är bort med vinden sörrö.