Ni vet den där känslan.

Den som gör så att man inte kan koncentrera sig..

För man tänker bara på annat.

Den som gör en så obeskrivligt lycklig,

Men samtidigt kan göra en så jävla olycklig.

Den kan antigen bygga upp hela världen eller rasera den.

Är det verkligen något att sakna?

Den där känslan som gjorde att man oftast gick omkring med ett hål i magen, en klump i halsen och tårar bakom ögonlocket.

Den där känslan som gjorde att man blev osäker på allting, främst på en själv.

Den som fick en att känna sej värdelös, som att man verkligen inte betydde någonting.

Samma känsla som gjorde en helt jävla galet lycklig ibland, gav en mening och mål.

Känslan som fick en att känna sej betydelsefull.

Uppskattad, Älskad och Behövd (?)