Hallå Fuckfaces

Jag har haft otrolig ångest sen i söndags för mitt hår, har inte ens velat stiga upp på mornarna.

Men det känns lite bättre nu, jag färgade det brunt igår så det är lite finare. Men inte riktigt okej ännu.

- ”du vänjer dig”

Jaa jag kanske vänjer mig till den grad att jag inte får en total chock när jag går förbi en spegel eller något som reflekterar men jag kommer aldrig tycka att det är fint på mig. Det gick så långt så jag tänkte kasta något igenom min spegel häromdagen eller åtminstone ta ner den, det som hindrade mig var att den är ny och rätt fin. Aja, man kan fan inte få allt här i livet och jag måste sluta klaga och må dåligt för att jag har kort hår. Jag ser hur det påverkar mina närmaste. Min egen flickvän har sätt jätte deppig ut dom senaste dagarna och när jag frågade henne varför hon var ledsen så sa hon att det var för att jag var det. Och det är ju så det är, man delar både glädje och sorg. Det bevisar bara att detta är på riktigt, det är inte bara något skit förhållande.

Jag måste i alla fall börja spela att jag mår bra, för alla andras skull. Jag måste skärpa mig på riktigt nu. Det måste ha varit en pina för alla som har hängt med mig den senaste vecka.

Men det är fan inte lätt att tycka om sig själv nu. Förut fanns det en sida av mig som jämt var glad, till och med när jag var ledsen och arg så. Inombords hade jag alltid roligt oavsett vad jag gjorde. Det känns som att den inte finns längre, det går lixom inte att vara glad till 110 procent. För så fort något reflekterar mig så stupar jag neråt. Det är jobbigt, riktigt jobbigt. Förut hade min positiva sida bara tänk ”äsh, skit samma. Vem fan bryr sig? Jag är så jävla snygg i allt. Och det växer faktiskt ut snart”. Det går bara inte att tänka så nu. Jag vet fan inte varför. Jag vill bara sova, gå i ide eller något. Ne det här är fan inte okej.

Nu ska jag äta och sen bege mig till gamla hederliga lurre