Jag tänker sluta kommentera att det var 100 år sen sen sist jag skrev

Jag undrar hur fan man kan känna så stark för någon man inte ens har träffat. Jag tycker såååå jävla illa om någon och den personen har inte ens gjort mig något. Bara ”det’s” existens får mig att må illa. Jag vill spy rakt ut när jag tänker på det. (”det” är bara för att det är så vidrigt) och vad är det med folk egentligen? Är det bara jag i hela världen som träffar folk irl? Vad är det med folk och det där med att träffa folk över Internet? ”Sen blir vi bästa vänner och betyder såååå mycket för varandra! Åjaaa, så skickar vi massor av hjärtan till varandra för vi tycker ju om varandra såååå mycket” snuttigull! PATETISKT säger jag. KAN VI INTE GE VARANDRA NÅGOT GULLIGT SMEKNAMN OCKSÅ!? HA? HA? HA?

Det är bara människor som inte har något liv som gör så. Är ens vänskapskrets verkligen så dålig, ens liv så innehållslöst eller är man så jävla kass på den sociala biten så varsågod. Men i mina ögon kommer det alltid vara patetiskt.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva om det, jag är bara så arg. Eller kanske lite besviken. Nej mest arg tror jag. dra åt helvete din fula idiotjävel och sluta invadera. Skaffa dig ett bättre liv.

Eller jag kanske är mest rädd? Jag vet inte. Arg, rädd, sårad, irriterad. Inte så stor skillnad för mig. Men jag har nog kommit fram till att en liten bit av mig hatar dig för vad du tvingar mig att gå igenom. För att du förstår inte hur det här tar på mig. Det kommer pulvrisera mig en vacker dag. Den dagen det gör det så är det kört. Hänsyn och medkänsla finns tydligen inte på tal. Bara egoism. Så det får mej att vilja vara likadan. Den dagen det kommer något som får dig att känna likadant så tänker jag inte tveka.

En liten bit av mig får mig också att hata det. Bara för dess existens, dess fula tryne, dess sätt att vara, dess störande sätt överhuvudtaget. Men också för att det får mig att se på dig på ett helt annat sätt och ger mig fel tankar om dig. Och så helt enkelt för att det är möjligt.

En mini bit får mig till och med att hata mig själv, fastän det känns omöjligt. Men det är bara för att jag inte kan göra något åt det. Jag hatar att inte kunna göra något.

Ne jag önskar att jag hade någon av mina underbara vänner här hemma i bikupan, som kunde lugna mig lite här i mitt vansinnesutbrott. Eller min Sofia som kunde ligga och pilla mig i håret så att jag kunde sova bort allt.

Men nu är det så att jag kan inte sova, för som vanligt så tänker jag för mycket