jag fick helt plötsligt en sån där liten känslostorm.
och jag har inte riktigt bestämt mig om jag postar det här inlägget eller inte ännu, vi får se.

Jag skulle beställa några fotoförstoringar över internet till min vägg (som jag förövrigt håller på och målar om) och då kom en gammal beställninglista upp och massor av gamla kort självklart. Bilder främst från förra sommaren. Bilder på finlands resan, vänner, kärlek, häng på massor konstiga ställen osv.
Det fick mig att tänka och analysera återigen..

Så nu är min stora fråga, vad fan hände?
Hur kan man gå från något så vackert och glatt till en spindelväv full av glasskärvor? på vart enda gammalt kort är det massor av leenden, inte bara med munnen utan det fullkomligt strålar lycka om bilderna. Från ögon, från kroppar, från allting. Det går inte att gå miste om känslorna som korten talar om. Så vad fan hände? När tappades lyckan? När försvann känslan? Vad fan i helvetet hände? När gick lycka och asgarv över till olycka och skrik?
När försvann själva glädjen i att ha äntligen ha hittat rätt, i att bara ha varandra och så länge man hade det så skulle allt annat ordna sig. När började rutiner och kampen för allt annat att ta överhand? När förlorades allt det fina? Att kunna sitta instängda i en lägenhet en hel helg och klamra sig fast vid varandra för att man inte ville att söndagen och hemgång skulle komma?

Varför har jag så många frågor och så lite svar?
Jag har sönderanalyserat in i minsta detalj men inte ur den här vinkeln.
det känns som att jag har varit för arg förut för att se det ur en känslovinkel, jag har bara velat glömma. inte velat känna, älska eller vara ledsen. Jag lyckades och har haft riktigt roligt men nu får jag istället andra konstiga tankar som jag inte vill ha. Jag ville inte bry mig om allt det jobbiga och det gjorde jag inte heller, men det slutade ju bara med att jag nu undrar vad fan i helvete det var som gick snett.
Jag är näst in till över detta men jag måste bara komma underfund med vad den utlösande faktorn till att allt gick i kras var. För när jag väll kan tänka mig att ha ett förhållande igen så vill jag inte göra om samma misstag, jag vill inte tappa bort det i olycka igen. för det gör ont. jag har ju tid på mig för jag vill simma solo ett jävla tag till, leka av mig lixom. men ni vet ju hur jag är, vill veta nu. Så va fan hände!?

Hur kan man tillåta att man tappar bort en sån jävla glädje? jag har inte glömt hur det kändes dom där första 8-9-10 (?) månaderna. Oj vilken jävla känsla det var. tänker er själva att sitta och asgarva åt nästan allting konstant. att bara tänka en tanke som handlade om någon och sen virvlade det av lycka i magen och hela kroppen. Att inte vilja blinka ens för man ville inte förlora så mycket som en sekund med den människan. Jag kan fan inte beskriva känslan som jag alltid hade inombords då.

Så vad hände sen? Det var som att någon stuckigt hål på bubblan och att luften sakta men säkert försvann ur den. Åh jag vet inte mina vänner.. jag känner mig bara så förvirrad