Tycker att det är rätt märkligt när man inte reagerar som man tror att man ska göra.

Går bara och väntar på det där lilla som ska utlösa det ska komma någon jävla gång.

Men det kanske aldrig kommer? Det kanske är ett tecken på att jag var redo? Vem fan vet?

Tycker att den där utbildningen som jag går gör en lite filosofisk. Så jag kan ju spekulera i alla oändlighet och det leder mig ingenstans ändå. Så varför spekulera just nu när det är så himla inflammerat? Känns så onödigt.

Jag ser i alla fall ett ljus i tunneln och det är jag rätt nöjd över

lite irriterad bara, att man inte ens kan vara ärlig för en sista gångs skull? Måste man verkligen det? Jag känner dig så jävla väl. Det var inte sanning, även om du vill inbilla dig det.