nu fick jag en sån där svimattack idag igen.
Självklart händer det när man är ute med vovven också.
jätte pinsamt var det.
var tvungen att sätta mej ner rakt i gräset för att inte ramla ihop,
tog upp mobilen för att ringa marina så att jag kunde prata med någon så att jag inte "somna" samtidigt som jag fick sitta och ta lite överbliven snö från marken så att jag kunde få något kallt på kinderna.

jag satt mej ner typ 10 meter från busshållsplatsen vid mej, mot damsvendjanhållet.
så självklart glor alla som åker föbi.
och man tajmade ju självklart in så att bussen åkte förbi också.

det är rätt så äckligt när man inser att man inte kan göra något och att man snart faller ihop.
det blir verkligen svarta fläckar inför hela ens synfält.

Idag hann jag precis sätta mej ner och gud vet vad som hade hänt om det inte funnits lite snö.
Som vanligt var Lady okopplad och vi gick på en smal liten bit brevid vägen.
Vad hade hon gjort om jag hade ramlat ihop?
hon som alltid beskyddar.
Tror att jag fick lite extra krafter av min rädsla för Lady.
annars hade jag nog aldrig orkat sätta mej ner.

Nästa gång jag känner att det börjar komma så ska jag fan sätta mej ner på direkten.
Inte vara så jävla envis som idag.
jag inbillade mej själv att jag hinner hem.
för jag brukar känna det en liten bit innan det verkligen står still.
Idag kom det typ vid sparrebacken.
det var ju alldeles för långt bort för att kunna ta sej hem innan man ramlar ihop.
Varför insåg jag inte det?

Ibland är jag ju alltför puckad.